anticipation.blogg.se

Igår eftermiddag och kväll kände jag mig extra lycklig. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är men jag bara kände de. Jag har en underbar pojkvän och en fantastiskt fin häst. Min första alldeles egna. Helt fantastiskt. Jag har nog faktiskt inte riktigt insett de att hon är bara min. Älskar att känna av kärlek. Kärlek är en bra grej som alla borde få uppleva. Kärlek får en att dansa uppe på rosa fluffiga moln. Kärleken får en att göra makalösa grejer. Kärleken får en till att klara av de allra tyngsta grejerna som är extremt jobbiga. Man ska va glad om man har någon vid sin sida. Aldrig vara otacksam eller något liknande. Kärlek är de bästa man kan få.

Tillbaka till igår. Jag och Krystian åkte för att släppa in hästarna. Mocka och fixa hö och allt de där stod på schemat och det gick som hejsan. Hästarna kom till och med när vi skulle ta in do, helt fantastiskt. Efter vi var klara i stallet så åkte vi på årets första julmarknad i Rönnås. Helt klar dunder mys. Fick även se årets första luciatåg och kanske även de enda luciatåget för mig. Väl hemma var det bara mys, tina upp förfrusna tår och dricka varmt te. På toppen av allt det här så snöade det. Wiiiiiie!!!

Hoppas ni har de lika bra som jag!

• Tre helger efter att kryssning har ägt rum kommer Krystian hit för första gången. Helt klart mys!
• JUL!
• Juldagen spenderades med personer som jag inte längre umgås med på samma sätt. Men det var kul!
• Annandag jul, jag och Leéman spenderar större delen av dagen på tåget påväg upp till Norrland för att träffa våra prinsar. Det hade varit storm och det hade snöat mycket så tåget gick inte hela vägen till Sundsvall, Tobbe hämtade oss i Gävle och Krystian hämtade mig i Östersund. 16 timmar bakfull på resande fot är inget att rekomendera men det var så värt det.
• NYÅR! Blir även vår årsdag!
• 1a mars, jag flyttar.
• 5e mars, Krystian kommer som en överraskning med tåget knallar sin väg hem till mig och ringer på min dörr utan att jag har någon som helst aning. Snacka om paff! Han kom för att stanna, vilket vi inte hade en aning om då.
• Tyskland. Vi åker iväg allihop i familjen med respektive och firar mammas 50 årsdag.
• Påsk, 20 & 27 år. Som det låter, det var påsk. Jag fyllde 20 och Krystian fyllde 27 dagen efter mig.
• Spenderar Valborg i Norrland. Supermysigt.
• Jag bestämmer mig för att skaffa häst, sagt och gjort åker och tittar på en häst. Hon ska jag ha. Alice kom hem den sista maj.
• Vår halvårsdag spenderades i Norrland på Fjällsjömarknaden. Veckan som vi hade där uppe var helt klart supermysig med Krystians familj, fiske och Norrland på sommaren. Norrland har faktiskt sin tjusning som allt annat också har.
• Börjar på BE körkort 17 september. 14 november är det klart. Två år och sju månader senare på dagen sedan jag tog med B kort.
• 24 november. Ett år sedan allt började förändras.

Jag är nog så långt ifrån normal som man kan komma, eller jag försöker övertyga mig själv att det är normalt att vara som jag är och att det finns någon mer där ute som är som jag. Bara för att min fina prins ska upp till Norrland över jul så blev jag väldigt ledsen, jag får ju följa med honom men då lämnar jag ju alla andra här hemma. Detta kommer bli en konstig jul men ändå en vanlig jul. Hur mycket jag än vill följa med honom så vill jag lika mycket vara kvar hemma. Jag är totalt klyven och känner att det enda jag vill göra är att bojkotta julafton och bara vara hemma då, precis som vilken annan dag som helst.

Julen har alltid varit viktig för mig egentligen. Jag har alltid gillat det här med att ta fram ljusstakarna till första advent och börja julpyssla hemma. Byta gardiner och baka julgodis osv. Ju närmre jul man kommer, ju mer pirrade det i magen och ju mer längtade man. Jag älskade julen när jag var liten och gör det fortfarande. Därför vill jag ha en jul med alla jag älskar omkring mig. Jag tror att det är därför det är viktigt för mig.

Jag vet inte, är det normalt att tänka så här? Min stora fråga är om jag faktiskt kommer klara av att fira jul normalt i år, jag menar det är den dagen som betyder mer än min egen födelsedag och vill man redan nu bojkotta den så känns det inte som att det kommer att bli bättre. Jag har väl egentligen mig själv att skylla om det blir katastrof.

Tjingeling!

Det här med tid det är något som alltid har bråttom. Den väntar aldrig på någon och den går alltid för sakta när man har något tråkigt framför sig eller att det har hänt något sorgligt. Läste ett inlägg på min gamla lärares blogg, hon har nämligen rätt i det hon säger eller ja citaten hon hade med. Klockrena!

Jag fastnade för två stycken;
"Honestly, I don't have time to hate people who hates me. I'm to busy loving people who loves me."
"Time is like the river. You can't touch the same water twice because the flow that has passed will never pass again. Enjoy every moment in life."

Ibland när man tänker tillbaka på sitt liv så saknar man det som var, inte så mycket att man skulle vilja ha alltihop tillbaka men tillräckligt mycket för att ägna tankarna åt det. Ska jag gå tillbaka till hur mitt liv var för lite mer än ett år sedan så vill jag inte ha exakt allt tillbaka men en del. Det enda som betydde något då var att festa. Vi umgicks inte ofta annars, men där var några personer som betydde jätte mycket för mig då och som har tappat sin roll själv hos mig. De har själv raderat sig från mitt liv.

Ska vi gå ännu längre tillbaka till när man var liten så var livet underbart. Man oroade sig för dagens problem i mina fall var det ofta om jag hade fått leka häst på dagis eller om jag hade fått äta glass någon gång under dagen. Jag var helt galen i glass när jag var liten, det är jag fortfarande men inte alls i samma mängd. Jag måste säg att jag avundas barn'a!

Jag har egentligen aldrig haft massor av kompisar, aldrig! Jag har väl egentligen vart den där ensamvargen som bara hade en eller två nära vänner. Var mina bästa vänner i skolan sjuka så vägrade jag äta i matsalen, jag vägrade sitta själv och jag kände aldrig att jag var välkommen att sitta med någon annan. Jag var nog den där töntiga och lite små fula tjejen som var blyg och som inte gjorde så mycket väsen av sig. Jag blev orättvist behandlad av båda lärare och klasskamrater. Jag kan inte säga att jag har kvar någon av mina närmre kompisar från skolan, inte från någon tid alls sen jag gick i skolan. De vänner jag har nu har jag träffat utanför skolan, och det känns som att det är det som är grejen för mig. Det är dem som jag har haft kvar längst också. Och det känns bra!