Varför har man egentligen en så inramad syn på vad som är rätt och fel och vad man borde göra med sitt liv? Det finns vissa gränser man som individ vågar att ta med det är långt ifrån den riskfyllda gräns man tänkte från från början. Det dukar bli att man kommer halvvägs sen går det åt ett helt annat håll.
För ett år sedan gav jag mitt liv åt att festa och ha kul med mina kompisar, mina kompisar som idag inte har en aning om vad jag gör eller hur jag mår. De kompisar jag trodde brydde sig, gör inte de. De kompisar jag hade med mig från skolan trodde jag skulle va med mig för evigt, men nej det blev inte så bara för att jag valde att gå en annan väg. Bara för att jag valde att inte ägna varje helg åt att festa bara för att jag fick andra prioriteringar i mitt liv som de inte kunde acceptera. Accepteras dom inte så blir de inte heller av att man försöker få det att fungera på alla håll. Det finns en kvar av de jag festa med förrut som faktiskt hör av sig lite då och då och undrar hur jag mår och undrar om vi inte kan ses. Det är inte ofta och det är långt mellan varven men det är det som värmer extra mycket i hjärtat. Då vet man att trots att människan har ett hektiskt liv så finns man någonstans i hjärtat och är inte helt bortglömd.
Det är så de känns att inte ha någon kvar. Man är bortglömd, raderad. Vad gjorde jag för fel? Var det bara för att jag skaffade pojkvän och kunde inte ses lika ofta för att jag ville vara med honom på min lediga tid även fast vi bor tillsammans? Just nu träffas vi när vi sover och kanske två timmar innan de. Det är helgerna vi har tillsammans med det är inte hela helgen för hästarna ska ha mat då med. Jag jobbar 7-4 jag håller på att ta släpkort, är mitt uppe i ett bilköp som banken har krånglat till så förbannat, jag har en häst som jag måste åka till nästan varannan dag och då ska jag inte bara fixa iordning hos min häst utan där är fem stycken hästar som det ska mockas hos, ge mat, blanda ny mat och sen vill jag helst rida min häst också. Så ca 3-4 timmar lägger jag i stallet men det är bara för att jag älskar min häst och framförallt att jag kan hjälpa mina vänner med deras hästar. För mina vänner, det är dom som accepterar hur jag gör med mitt liv. De gav inte upp mig när jag ägnade mitt liv åt att festa i ca två års tid. Men det gjorde mina festkompisar efter ett halvår, tror jag har kommit fram till vilka som betyder något. På riktigt!
Min väg ändrades rätt så drastiskt och de som inte tyckte om mig för den jag var utan för att jag bara festade med dom sket i vilket. Jag fick gå min väg, de gjorde mest ont när jag fyllde år. Jag fyllde 20 och inte ens då kunde människorna från Halmstad sätta sig på ett tåg eller en buss för att vara med och fira min födelsedag. Bara för att jag bor i Falkenberg. Förlåt mig för att jag brydde mig att åka ner till er varje helg, förlåt att jag brydde mig om när ni fyllde år, förlåt att jag brydde mig överhuvudtaget en sekund. Kunde lika gärna skita i allt dom senaste tre åren och bara kört på på det jag tänkte från början. Förlåt alla små puckon för att jag fanns i ert liv, men jag stack! För jag vet att jag förtjänar så mycket bättre! Jag förtjänar att bli lika behandlad som jag behandlat er så förlåt att jag aldrig sagt förlåt att jag någonsin fanns i era liv.
