anticipation.blogg.se

Igår eftermiddag och kväll kände jag mig extra lycklig. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är men jag bara kände de. Jag har en underbar pojkvän och en fantastiskt fin häst. Min första alldeles egna. Helt fantastiskt. Jag har nog faktiskt inte riktigt insett de att hon är bara min. Älskar att känna av kärlek. Kärlek är en bra grej som alla borde få uppleva. Kärlek får en att dansa uppe på rosa fluffiga moln. Kärleken får en att göra makalösa grejer. Kärleken får en till att klara av de allra tyngsta grejerna som är extremt jobbiga. Man ska va glad om man har någon vid sin sida. Aldrig vara otacksam eller något liknande. Kärlek är de bästa man kan få.

Tillbaka till igår. Jag och Krystian åkte för att släppa in hästarna. Mocka och fixa hö och allt de där stod på schemat och det gick som hejsan. Hästarna kom till och med när vi skulle ta in do, helt fantastiskt. Efter vi var klara i stallet så åkte vi på årets första julmarknad i Rönnås. Helt klar dunder mys. Fick även se årets första luciatåg och kanske även de enda luciatåget för mig. Väl hemma var det bara mys, tina upp förfrusna tår och dricka varmt te. På toppen av allt det här så snöade det. Wiiiiiie!!!

Hoppas ni har de lika bra som jag!

• Tre helger efter att kryssning har ägt rum kommer Krystian hit för första gången. Helt klart mys!
• JUL!
• Juldagen spenderades med personer som jag inte längre umgås med på samma sätt. Men det var kul!
• Annandag jul, jag och Leéman spenderar större delen av dagen på tåget påväg upp till Norrland för att träffa våra prinsar. Det hade varit storm och det hade snöat mycket så tåget gick inte hela vägen till Sundsvall, Tobbe hämtade oss i Gävle och Krystian hämtade mig i Östersund. 16 timmar bakfull på resande fot är inget att rekomendera men det var så värt det.
• NYÅR! Blir även vår årsdag!
• 1a mars, jag flyttar.
• 5e mars, Krystian kommer som en överraskning med tåget knallar sin väg hem till mig och ringer på min dörr utan att jag har någon som helst aning. Snacka om paff! Han kom för att stanna, vilket vi inte hade en aning om då.
• Tyskland. Vi åker iväg allihop i familjen med respektive och firar mammas 50 årsdag.
• Påsk, 20 & 27 år. Som det låter, det var påsk. Jag fyllde 20 och Krystian fyllde 27 dagen efter mig.
• Spenderar Valborg i Norrland. Supermysigt.
• Jag bestämmer mig för att skaffa häst, sagt och gjort åker och tittar på en häst. Hon ska jag ha. Alice kom hem den sista maj.
• Vår halvårsdag spenderades i Norrland på Fjällsjömarknaden. Veckan som vi hade där uppe var helt klart supermysig med Krystians familj, fiske och Norrland på sommaren. Norrland har faktiskt sin tjusning som allt annat också har.
• Börjar på BE körkort 17 september. 14 november är det klart. Två år och sju månader senare på dagen sedan jag tog med B kort.
• 24 november. Ett år sedan allt började förändras.

Jag är nog så långt ifrån normal som man kan komma, eller jag försöker övertyga mig själv att det är normalt att vara som jag är och att det finns någon mer där ute som är som jag. Bara för att min fina prins ska upp till Norrland över jul så blev jag väldigt ledsen, jag får ju följa med honom men då lämnar jag ju alla andra här hemma. Detta kommer bli en konstig jul men ändå en vanlig jul. Hur mycket jag än vill följa med honom så vill jag lika mycket vara kvar hemma. Jag är totalt klyven och känner att det enda jag vill göra är att bojkotta julafton och bara vara hemma då, precis som vilken annan dag som helst.

Julen har alltid varit viktig för mig egentligen. Jag har alltid gillat det här med att ta fram ljusstakarna till första advent och börja julpyssla hemma. Byta gardiner och baka julgodis osv. Ju närmre jul man kommer, ju mer pirrade det i magen och ju mer längtade man. Jag älskade julen när jag var liten och gör det fortfarande. Därför vill jag ha en jul med alla jag älskar omkring mig. Jag tror att det är därför det är viktigt för mig.

Jag vet inte, är det normalt att tänka så här? Min stora fråga är om jag faktiskt kommer klara av att fira jul normalt i år, jag menar det är den dagen som betyder mer än min egen födelsedag och vill man redan nu bojkotta den så känns det inte som att det kommer att bli bättre. Jag har väl egentligen mig själv att skylla om det blir katastrof.

Tjingeling!

Det här med tid det är något som alltid har bråttom. Den väntar aldrig på någon och den går alltid för sakta när man har något tråkigt framför sig eller att det har hänt något sorgligt. Läste ett inlägg på min gamla lärares blogg, hon har nämligen rätt i det hon säger eller ja citaten hon hade med. Klockrena!

Jag fastnade för två stycken;
"Honestly, I don't have time to hate people who hates me. I'm to busy loving people who loves me."
"Time is like the river. You can't touch the same water twice because the flow that has passed will never pass again. Enjoy every moment in life."

Ibland när man tänker tillbaka på sitt liv så saknar man det som var, inte så mycket att man skulle vilja ha alltihop tillbaka men tillräckligt mycket för att ägna tankarna åt det. Ska jag gå tillbaka till hur mitt liv var för lite mer än ett år sedan så vill jag inte ha exakt allt tillbaka men en del. Det enda som betydde något då var att festa. Vi umgicks inte ofta annars, men där var några personer som betydde jätte mycket för mig då och som har tappat sin roll själv hos mig. De har själv raderat sig från mitt liv.

Ska vi gå ännu längre tillbaka till när man var liten så var livet underbart. Man oroade sig för dagens problem i mina fall var det ofta om jag hade fått leka häst på dagis eller om jag hade fått äta glass någon gång under dagen. Jag var helt galen i glass när jag var liten, det är jag fortfarande men inte alls i samma mängd. Jag måste säg att jag avundas barn'a!

Jag har egentligen aldrig haft massor av kompisar, aldrig! Jag har väl egentligen vart den där ensamvargen som bara hade en eller två nära vänner. Var mina bästa vänner i skolan sjuka så vägrade jag äta i matsalen, jag vägrade sitta själv och jag kände aldrig att jag var välkommen att sitta med någon annan. Jag var nog den där töntiga och lite små fula tjejen som var blyg och som inte gjorde så mycket väsen av sig. Jag blev orättvist behandlad av båda lärare och klasskamrater. Jag kan inte säga att jag har kvar någon av mina närmre kompisar från skolan, inte från någon tid alls sen jag gick i skolan. De vänner jag har nu har jag träffat utanför skolan, och det känns som att det är det som är grejen för mig. Det är dem som jag har haft kvar längst också. Och det känns bra!

Varför har man egentligen en så inramad syn på vad som är rätt och fel och vad man borde göra med sitt liv? Det finns vissa gränser man som individ vågar att ta med det är långt ifrån den riskfyllda gräns man tänkte från från början. Det dukar bli att man kommer halvvägs sen går det åt ett helt annat håll.

För ett år sedan gav jag mitt liv åt att festa och ha kul med mina kompisar, mina kompisar som idag inte har en aning om vad jag gör eller hur jag mår. De kompisar jag trodde brydde sig, gör inte de. De kompisar jag hade med mig från skolan trodde jag skulle va med mig för evigt, men nej det blev inte så bara för att jag valde att gå en annan väg. Bara för att jag valde att inte ägna varje helg åt att festa bara för att jag fick andra prioriteringar i mitt liv som de inte kunde acceptera. Accepteras dom inte så blir de inte heller av att man försöker få det att fungera på alla håll. Det finns en kvar av de jag festa med förrut som faktiskt hör av sig lite då och då och undrar hur jag mår och undrar om vi inte kan ses. Det är inte ofta och det är långt mellan varven men det är det som värmer extra mycket i hjärtat. Då vet man att trots att människan har ett hektiskt liv så finns man någonstans i hjärtat och är inte helt bortglömd.

Det är så de känns att inte ha någon kvar. Man är bortglömd, raderad. Vad gjorde jag för fel? Var det bara för att jag skaffade pojkvän och kunde inte ses lika ofta för att jag ville vara med honom på min lediga tid även fast vi bor tillsammans? Just nu träffas vi när vi sover och kanske två timmar innan de. Det är helgerna vi har tillsammans med det är inte hela helgen för hästarna ska ha mat då med. Jag jobbar 7-4 jag håller på att ta släpkort, är mitt uppe i ett bilköp som banken har krånglat till så förbannat, jag har en häst som jag måste åka till nästan varannan dag och då ska jag inte bara fixa iordning hos min häst utan där är fem stycken hästar som det ska mockas hos, ge mat, blanda ny mat och sen vill jag helst rida min häst också. Så ca 3-4 timmar lägger jag i stallet men det är bara för att jag älskar min häst och framförallt att jag kan hjälpa mina vänner med deras hästar. För mina vänner, det är dom som accepterar hur jag gör med mitt liv. De gav inte upp mig när jag ägnade mitt liv åt att festa i ca två års tid. Men det gjorde mina festkompisar efter ett halvår, tror jag har kommit fram till vilka som betyder något. På riktigt!

Min väg ändrades rätt så drastiskt och de som inte tyckte om mig för den jag var utan för att jag bara festade med dom sket i vilket. Jag fick gå min väg, de gjorde mest ont när jag fyllde år. Jag fyllde 20 och inte ens då kunde människorna från Halmstad sätta sig på ett tåg eller en buss för att vara med och fira min födelsedag. Bara för att jag bor i Falkenberg. Förlåt mig för att jag brydde mig att åka ner till er varje helg, förlåt att jag brydde mig om när ni fyllde år, förlåt att jag brydde mig överhuvudtaget en sekund. Kunde lika gärna skita i allt dom senaste tre åren och bara kört på på det jag tänkte från början. Förlåt alla små puckon för att jag fanns i ert liv, men jag stack! För jag vet att jag förtjänar så mycket bättre! Jag förtjänar att bli lika behandlad som jag behandlat er så förlåt att jag aldrig sagt förlåt att jag någonsin fanns i era liv.

Äntligen frisk! Vaknade jätte förkyld i fredags antar att det beror på att jag cyklade in till körskolan och blev jätte blöt och satt med blöta kläder på teorin. Inte den bästa stunden. Målade sen på vagnen hela helgen även fast jag borde legat hemma och kurera mig. Men nej, drog på mig feber i söndags kväll som höll i sig till igår morse. Följde med älskling för att handla igår, blev helt slut så hem och sova igen. Idag blev det att jobba och sen till Alice. Hon var lite sprallig men de gick bra. Hon är helt fantastisk!

Vagnen är snart klar, bara de sista lilla pillet kvar, sen så är det bara ut och köra. Tänkte köpa en presenning som man kan lägga över så den inte blir dammig. Kanon va?

Vaken jättetidigt även fast det är lördag känns som man har bra rutin på arbetstiderna iaf. Det är ju bra men ändå vakna klockan 6 en lördagsmorgon är inte riktigt okej.

Idag ska jag åka och måla hos Sandra igen. Måla muren och förhoppningsvis slipper jag måla taket en gång till, för det vill jag sannerligen inte. Äcklig oljefärg som vägrar gå bort.

Jag,mamma, pappa och Jimmy ska åka ner till Hebergs auktioner och kolla på hästvagnarna jag är intresserad av. Sen tänkte jag faktiskt ringa på en annons på blocket med en helt komplett sele som ligger ute för 2000:- men priset gick att diskuteras. Det tycker jag lät bra, sen att där står att den ska passa stor ponny eller liten häst är ju toppen, då borde den passa min fina Alice.

Tror jag ska försöka somna om en stund till, går det inte så får jag väl gå upp och hitta på något. Ha det fint!

Namnet på min blogg är egentligen inget större påhitt än som så att min häst heter Anticipation i stamboken inom svensk travsport. Jag själv kallar henne Alice och innan jag köpte henne kallades hon Tess. Inget illa menat till hennes förra ägare men tycker inte de va alls fint så ändrade och hon lyssnar faktiskt på Alice så då får de va så.

Jag köpte henne för ca 3 månader sedan nu och allt går framåt. Hon var väldigt mager, inte så mager att revbenen syntes men det märktes att hennes kompisar i hagen tog en del mat från henne, hon hade inga muskler och var inte riden alls mycket överhuvudtaget kan jag tänka mig. Hon har ätit upp sig och fått muskler, helt fantastiskt. Det enda som är nu är att hon verkar ha tröttnat på att bli riden, hon har ingen som helst iver i skritten men i traven och galoppen går de bra. Har fått lite tips från stalltjejs blogg så får se om det går vägen. Värmen har säkerligen gjort sitt också lite i sommar men lite framåtbjudning skadar inte.

Tillbaka till namnet och bloggen. Bloggen kommer att handla om mitt vardagsliv. Dvs, kärleken, hästarna, vännerna, jobbet och allt däremellan. Hoppas detta kommer att bli bra.