vad fan är mitt problem?!
Jag är nog så långt ifrån normal som man kan komma, eller jag försöker övertyga mig själv att det är normalt att vara som jag är och att det finns någon mer där ute som är som jag. Bara för att min fina prins ska upp till Norrland över jul så blev jag väldigt ledsen, jag får ju följa med honom men då lämnar jag ju alla andra här hemma. Detta kommer bli en konstig jul men ändå en vanlig jul. Hur mycket jag än vill följa med honom så vill jag lika mycket vara kvar hemma. Jag är totalt klyven och känner att det enda jag vill göra är att bojkotta julafton och bara vara hemma då, precis som vilken annan dag som helst.
Julen har alltid varit viktig för mig egentligen. Jag har alltid gillat det här med att ta fram ljusstakarna till första advent och börja julpyssla hemma. Byta gardiner och baka julgodis osv. Ju närmre jul man kommer, ju mer pirrade det i magen och ju mer längtade man. Jag älskade julen när jag var liten och gör det fortfarande. Därför vill jag ha en jul med alla jag älskar omkring mig. Jag tror att det är därför det är viktigt för mig.
Jag vet inte, är det normalt att tänka så här? Min stora fråga är om jag faktiskt kommer klara av att fira jul normalt i år, jag menar det är den dagen som betyder mer än min egen födelsedag och vill man redan nu bojkotta den så känns det inte som att det kommer att bli bättre. Jag har väl egentligen mig själv att skylla om det blir katastrof.
Tjingeling!
