snöblind och saknar prinsen
Så mycket som en timme pallade mina ögon av i dag. Slipa och få damm i ögonen är ingen bra ide när man har linser. Det blev värre än förrut, det har liksom gått över när man sköljt ögongen lite men inte idag. Har legat hemma i en mörkbelag lägenhet för att kunna se något över huvudtaget. TVn har varit på de mörkaste läget man kan ha hela dagen och vilken tur att man har sparat flera avsnitt av flera serier så att jag har haft något att kolla på. Chefen kom hit med ögondusch och det hjälpte mirakulöst. Det känndes inte längre som att ögonen skulle trilla ut ur huvudet på mig, vilket var toppen då.
Ovanpå det här, eller under vet inte riktigt vilken definition man ska ha på det, åkte älskling upp till Norrland idag. Körde han till tåget 05:25 och det kändes sådär att säga hejdå. Jag vet mycket väl att han kommer att komma tillbaka. Det tvivlar jag inte på, men det är det här med att vara ensam och ha honom 110 mil härifrån som känns helt jävla värdelöst. Visst är det värst nu de första dagarna sedan kommer man väl in på rutin att vara ensam men det känns bara ensamt. Även fast han älskar mig och jag älskar honom så hjälper inte det mig att sakna honom mindre eller bara vara ännu mindre ledsen. Jag vet att det bara är en vecka och att jag är blödig men det är så jag är. Jag saknade honoom innan han hade åkt bara för att jag visste att han skulle åka och nu saknar jag honom så att det inte finns ord.
Kärlek kan man väl egentligen säga är en väldigt fin sak. Det är många som inte kan älska eller har känslor för någon. Jag är evigt tacksam för att vi åkte på Judgement day kryssningen i november så att jag kunde träffa min finaste prins. Jag är evigt tacksam att jag kan älska honom så mycket som han älskar mig. Jag är evigt tacksam till kärleken trots att kärleken har sina med och motgångar så är det en av de finaste en person kan få uppleva.
Älskar och saknar dig tusenfalt min finaste prins <3 